"Campus is like a city within the city"

Efter de inledande dagarna så har livet börjat flyta på. Mesta tiden spenderas antingen slappandes vid poolen, eller irrandes omkring på campus. Jisses vad det stället är stort. Om det velat så hade det lätt kunnat äta upp campus Valla. Förutom det vanliga med byggnader med klassrum, bibliotek och några grönområden, så består campus av stora ytor parker, ett gäng bostadsområden, några tennisplaner, ett enormt gym, en inomhus- och utomhuspool för träningssim, ett naturhistoriskt museum, några stora arenor för basket, baseball och lite diverse andra sporter, ett konstmusuem, nånting som motsvarar ett mindre sjukhus, och ett område med pubar, barer och restauranger.

Men the big pride and joy of campus måste vara skollagets (självklart i amerikansk fotboll) stadium. Officiellt så rymmer det 82 000, men de brukar trycka in lite fler på viktiga matcher. Tydligen verkar det vara fullsatt på alla matcher. De är helt tokiga i sitt footballslag här. Råkade gå förbi när orkestern och dylikt tränade inför hemmapremiären. De var minst 300 pers. Oh just det. Hemmapremiären spelas mot ärkerivalen, Texas. Det är redan omöjligt att få tag i biljetter. Helt underbart.

Det finns två centrala parker på Campus, North Oval och South Oval. Än så länge har jag bara orkat utforska South Oval. Men det är faktiskt tillräckligt för tillfället. Bilden till vänster visar ingången till South Oval. Längs med South Oval finns de centralaste byggnaderna, dem som man folk har flest föreläsninar i. En av dem är Gaylord Hall of Journalism (nedre bild). Systemet är så att de döper allt efter någon, varje park, varje byggnad, varje parkbänk. Och jag kan tänka mig att de har fått betala för att få sina namn där eller gjort nåt speciellt för universitetet.
Biblioteket, The Brizzell Memorial Library, är namngett efter universitetets femte (eller nåt sånt) president, vår motsvarighet till rektor. Enormt stort är det iallafalll. Har bara varit där en gång och då villades det bort rejält. Ska samla mod och försöka mig på det igen. Allting här är ju namngett efter någon, till och med parkbänkarna. Om det inte är efter nån som har gjort nåt för universitetet så är det för hans hustru eller barn eller hundvakt. Känns jäkligt meningsfullt att döpa en parkbänk efter någon. Jag skulle bli skitsur om nån döpte en parkbänk efter mig. Var det det bästa de kunde ge mig?! Strottar omkring en massa typer som har byggnader och parker namngivna efter sig, och jag får en sketen träbänk. Inte schysst, inte schysst alls. Undrar om alla som har nånting namngett efter sig tävlar mot varandra? Skulle inte vara kul att vara killen med fågelbadet. Lär nog bli en hel del pikar från de på den högre delen av skalan.

Biblioteket ligger i slutet av South Oval, som består av en hel del grönområden och parkbänkar med namn på. Och så har de trådlöst internet runt hela parken. Så jag kan äntligen få den rätta användningen för min laptop! Ligga i gräset och skriva på uppsatser och skratta med mina vänner, det ska bli precis som i katalogerna....

Här kan ni se en de av South Oval, med lite schyssta vattenhål och gräsplatser. Men ett schysst ställe på South Oval är The Passion Pit. Det är ett litet hål i parken, som en liten mini-amfiteatern. Det officiella namnet är inte Passion Pit, det är namngivet efter nån stackare. Men det kallas Passion Pit för att när hippiesarna protesterade och hade sig mot kriget så fick de för sig att ta sitt budskap "make love, not war" bokstavligt talat och hade en liten orgie i Pitten (svårt att få det i bestämd form). Vet inte om det bara är en skröna eller inte, men jag gillar den historien.

"Traditions Squares are the best"

Äntligen inflyttad i den nya lägenheten!

Efter en lång dag på campus där den största aktiviteten bestod mestadels av att vänta, så har jag äntligen fått en bostad. Och det är ingen bostad som helst. Jag bor i de nybyggda Traditions Square, tydligen det coolaste stället på campus. Och jisses, de hade inte fel de som sa det.

Lägenheten består av ett litet kök, ett vardagsrum, två badrum och fyra sovrum. Detta ska jag dela med tre personer. Hittills är det bara en som har dykit upp. En korean vars namn jag har glömt bort. Trots att vi inte är av riktigt samma personlighetstyp så kommer vi bra överens. Nåja, vi har ju faktiskt bara träffats i cirkus sju minuter, men båda överlevde det.

På allmän begäran så kommer lite bilder upp här. Till vänster kan ni se ingången till mitt rum. Det är mitt lilla handfat där och man kommer in till badrummet via en dörr på vänster sida. Bilden till höger visar min säng. Ser lite kalt ut på väggarna, men det är inte tillåtet att borra och spika. Ska hitta ett sätt att komma runt det.

Bilderna under texten visar köket och vardagsrummet.


Lägenheten i all ära, men det coolaste på Traditions måste vara klubbhuset. Det är som fritidsgården från himlen. Här finns ett schysst loungerum med storbildskärm, biljardbord, och sköna fåtöljer att bara vara i.

Om det skulle vara så att man tröttnar på att hänga inomhus i det luftkonditionerade loungerummet så kan man alltid gå ut till poolområdet, fullt utrustat med två jacuzzipooler, en beachvolleyplan, putting-green, basketplan och grillar med tillhörande bord.



Enligt mitt schema så kommer jag inte ha lektioner så mycket, så mycket av slötiden kanske kommer fördrivas i klubbhuset. Jag tror jag kommer att trivas här....


Och för er alla som kom ihåg det här med viktproblemet. Klubbhuset har ett eget fitnessgym, utöver det fullt utrustade gymmet som campus tillhandahåller gratis åt alla studenter.

"Welcome to the U.S, sir"

Äntligen inne i landet och nu kan jag slappna av. Sitter på hotellets utemöbler efter en väldigt sockrig frukost (trots att jag valde det hälsosamma alternativet). Klockan är halv nio och vi har 25 grader. Känns mer som att man har kommit till ett tropiskt land än till USA. Temperaturen väntas stiga till 40 grader under dagen.

Resan gick bra, sov mig igenom större delen av Atlanten. Kände inget direkt behov av att titta på vatten i åtta timmar. Tänkte jag skulle titta på kvalitetsfilmen de visade på skärmen, men då upptäcker jag att jag inte har fått några hörlurar. Tog en skön tupplur på sju timmar, med lite avbrott för lunch och vattendrickande. Kände mig väldigt fräsch och pigg när vi landade, var helt säker på att jag besegrat jetlaggen. Ali vs Jetlag: 1-0!

Säkerhetskontrollen, eller snarare kontrollerna, var inte så farliga. Lämnade mina papper till en kontrollant som ställde lite frågor. Försök förklara vad kogvet är för nåt i en passkontroll... Trodde jag hade klarat mig tills kontrollanten skriker på en polis. "He is gonna escort to another level, sir." Oh, f**k, tänkte jag. I mitt huvud streamade en massa scenarion förbi om förhörsrum, FBI-agenter och ett visst Guantanamo-fängelse. Poliseskorten ledde mig till en hiss och sa att jag skulle mottagen av en annan eskort när jag kom fram. Så tryckte han på knappen och gick iväg. Tyvärr tryckte han inte tillräckligt hårt på knappen, så hissen står still och jag har helt glömt bort vilken knapp han hade "tryckt" på så jag vågade inte röra nånting. Efter 30 sekunders stillastående så öppnas dörren och där står en annan polis och ser förvånat på mig. "What are you doing, sir?" Oh crap. Med låg, stammande röst försökte jag förklara att hissen stod still. Han verkade inte tro mig. "I'm gonna make sure you get off at the right level, sir." sa han och hoppade in i hissen med mig.

Väl framme på rätt våning, fick jag lämna ifrån mig mina papper och mitt pass till en annan eskort. Han i sin tur gav dem till en ny kontrollant och bad mig att sitta ner. Så jag satte mig. Och jag satt. Och satt. Kändes som en evighet. För var namn som ropades upp blev jag ännu nervösare för att nåt är fel, eller att de redan ropat upp mitt namn men jag hade drabbats av extrem tillfällig dövhet då. Till slut ropades mitt namn upp. Ny kontrollant, nya frågor, ny förklaring om kogvet. Och den här gången kollade de mitt körkort. Passet räcker tydligen inte som ID-handling nuförtiden. Medans hon kontrollade mina papper så fick en ny eskort följa med så att jag kunde hämta mitt bagage som jag checkade in på Arlanda.

Tillbaka till kontrollanten. Alla papper var okej, så jag kunde fortsätta till mitt nästa flyg. Före det så ska ju mitt bagage re-checkas. Ny eskort, så klart.

Efter den turen så satt jag på planet till Oklahoma och kunde slappna av. Eller, jag hade kunnat slappna av om inte det vore så att jag flög i ett litet plan och turbulensen jäklades med oss hela vägen.

Framme!

Delar rum på hotellet med en österrikisk kille som jag glömt bort namnet på. Vi var ute och åt lite mat på en mexikansk restaurang på lördag kväll. Hamnade på en live-bar efteråt, gick i samtidigt som det kom en kille med tajta jeans, ett spänne större än mig på bältet och vit cowboy-hatt på huvudet. Tog en promenad runt campus och blev ganska imponerad. Campus är som en liten stad i sig. Eller liten och liten, tog en ganska bra bit att gå runt, och då såg vi inte allt. Men jag har tid på mig. Fick dock se lägenhetsområdet jag ska bo på. Såg väldigt lyxigt ut, med beachplan, pool och jacuzzi. Men det berättar jag mer om när jag har flyttat in.

Efter alla dessa äventyr så var det dags att sova. Somnade i samma veva som huvudet rörde kudden. Vaknade kl 3 på natten och kunde inte somna om. Ali vs Jetlagg: 1-1!

Väntan är värst

Med tre dagar mellan mig och det stora äventyrets början så finns det inte så mycket jag kan göra. Nu gäller det bara att vänta. Men om det finns nåt värre än att göra någonting som kommer att förändra ditt liv, så är det att vänta på att få göra någonting som kommer att förändra ditt liv. Jag önskar att det vore lördag morgon så att jag kunde sitta på planet och fara iväg. För tillfället fördrivs tiden mycket med att läsa och gå promenader. Allt för att inte bli tokig på denna väntan. Jag försöker hitta på saker som jag måste göra inför resan, men allt är redan fixat. Ibland förbannar jag mig för att jag är så effektiv och organiserad. Visum, biljetter, taxi, bostad, allt sådant är redan fixat sedan länge.

Jag borde ju iofs kunna packa, men det känns meningslöst med tre dagar kvar.

Ibland tänker jag på hur det kommer att bli, detta lilla äventyr. Hur kommer mitt liv att ändras? Vad kommer jag bli för människa där? Å andra sidan, det är ingen som känner mig så jag kan vara vem jag vill! Jag kanske ska vara en toalett-expert. Komma med fyndiga kommentarer om vilka modeller som passar bäst och drömma mig bort om den gången jag satt på en lyxversion av Whirlpools FE-908-5. "Det var det bästa tarmdumpet i mitt liv, jag sov som ett barn den kvällen!"

Och hur ska det bli med vikten?! Vikten. Detta ständiga orosmoment. Måste tänka på vad jag stoppar i mig därborta. USA är kanske inte direkt känt för sin hälsokost. Men så illa kan det inte vara. Eller? Det måste gå att hitta hälsosam mat. Eller åtminstone icke hälsofarlig mat. Får nog ta och hålla en viktdagbok, men det känns så jävla Bridget Jones! Och jag tänker inte åka runt halva klotet för att bli som Bridget Jones. Förbaskade neurotiska klichéfigur....

Well, dags att återgå till väntandet....