Väntan är värst

Med tre dagar mellan mig och det stora äventyrets början så finns det inte så mycket jag kan göra. Nu gäller det bara att vänta. Men om det finns nåt värre än att göra någonting som kommer att förändra ditt liv, så är det att vänta på att få göra någonting som kommer att förändra ditt liv. Jag önskar att det vore lördag morgon så att jag kunde sitta på planet och fara iväg. För tillfället fördrivs tiden mycket med att läsa och gå promenader. Allt för att inte bli tokig på denna väntan. Jag försöker hitta på saker som jag måste göra inför resan, men allt är redan fixat. Ibland förbannar jag mig för att jag är så effektiv och organiserad. Visum, biljetter, taxi, bostad, allt sådant är redan fixat sedan länge.

Jag borde ju iofs kunna packa, men det känns meningslöst med tre dagar kvar.

Ibland tänker jag på hur det kommer att bli, detta lilla äventyr. Hur kommer mitt liv att ändras? Vad kommer jag bli för människa där? Å andra sidan, det är ingen som känner mig så jag kan vara vem jag vill! Jag kanske ska vara en toalett-expert. Komma med fyndiga kommentarer om vilka modeller som passar bäst och drömma mig bort om den gången jag satt på en lyxversion av Whirlpools FE-908-5. "Det var det bästa tarmdumpet i mitt liv, jag sov som ett barn den kvällen!"

Och hur ska det bli med vikten?! Vikten. Detta ständiga orosmoment. Måste tänka på vad jag stoppar i mig därborta. USA är kanske inte direkt känt för sin hälsokost. Men så illa kan det inte vara. Eller? Det måste gå att hitta hälsosam mat. Eller åtminstone icke hälsofarlig mat. Får nog ta och hålla en viktdagbok, men det känns så jävla Bridget Jones! Och jag tänker inte åka runt halva klotet för att bli som Bridget Jones. Förbaskade neurotiska klichéfigur....

Well, dags att återgå till väntandet....